|
|
|
FASCISMO - ARCHITETTURA - ARTE Presentazione |
|
FASCISTISK KONST OCH ARKITEKTUR
Den fascistiska stilen är en del av den så kallade “Art Dèco”, men denna stil uppvisar en exeptionell estetisk och nydanande kvalitet i Italien. Under 30-talet gjordes ett mycket intressant försök att sammansmältaden traditionella klassisk-romerska stilen med en modernistiskt avan-serad stil.
En intelligent nytolkning av traditionen Ett viktigt kännetecken av den italienska ”Art Deco”- stilen är harmonin tillsammans med de nationella traditionerna och stilens överensstämmande med den italienska estetiska känslan. I motsats till stilarna i de kommunistiska och nasistiska totalitära länderna som har realiserat tunga, likformiga kopior av gigantiska omänskliga mått och i en utländsk klassisism enligt de nationella traditionerna, den ”mossulinska” stilen är en förlängning av realiseringen av den klassiska utan storhetsvansinne (detta bör understrykas pga att detta motsäger ett mycket vanligt, okritiskt, påstående som ofta förekommer i historie- och guideböcker) och användande av – framförallt till de synliga delarna- förstklassiga och traditionella material (travertin, tegelsten, marmor) utan att för den skull avvara (som det gjordes efter 1950) det vackra men dock nödvändiga. Ett äkta intresse för det dekorativt vackra understryks genom att ofta tillägga statyer, basreliefer och mosaiker, och som ofta lyckats ge ett strålande resultat. ”Fascismen har lyckats blanda de mer moderna tendenserna under sin epok med sin smak för den antika, ärofulla romerska stilen” (Guide Gallimard Rome, sid 92).
En olikhet som avslöjar konstsnärernas frihet och öppenhet till modernismen Ett annat kännetecken är den stora variationen av kreationerna. I motsatts till totalitärstaterna typ kommunistiska och nazistiska, åtnjöt de italienska konstnärerna under tjugo- och trettiotalet stor frihet vad gäller deras skapande och var alltså inte tvungna att följa stränga direktiv. Staten själv beställde ofta palats och byggnader av arkitekter som hade väldigt olika idèer (Posthuset i Rom) Det hände även att en arkitekt påtvingade sina idèer på en konservativ kommun som till en början inte var övertygad. På detta vis har det utförts fantastiska byggnagsverk (t ex Giuseppe Terragni’s utföranden i Como) Många italienska konstruktioner från denna tid skulle inte accepterats av Terzo Reich eller Stalins URSS de skulle ha ansetts såsom ”degenererande”! Jag tänker på t ex på arki-tekturen ( Fascismens hus i Como, det romerska komplexet ”efterarbetet” på Via Porta Portese), på skulpturerna och målningarna (på konstverken som är bevarade i Museet för Moderna och Samtidiga Konster i Trento och Rovereto).Tendensernas olikheter och den garanterade ganska stora friheten för konstnärerna räddade deras konstverk från uniformism. Stilen har även gjort att en utveckling av deras arbeten ägt rum som i början hade en historisitetskaraktär (se Milano cen-tralstation) fram till strängheten som nästan var av germansk typ Järnvägsstationen Ostiense i Rom.
De två större tendenserna är rationalistisk funktionalism och klassisk ny-romersk. Den första är representerad genom Posthuset i Rom på Via Marmorata (ritat av Mario de Renzi e Adalberto Libera, 1935)och av det fantastiska byggnadskomplexet Dopolavoro på Via di Porta Portese och som liknar ett verk av Bauhaus eller Palazzo dei Congressi vid E-42 i Eur (ritat av Adalberto Libera, 1938), som anses vara ett modernistiskt mästerverk. Sportanläggningen Foro Mussolini/Foro Italico (ritat av Enrico Del Debbio 1932) är också ett exempel på de mest kända byggnadsverken i rationalistisk funktionalism. Detta verk är också intressant ur den synpunkten att det i stort sett fortfarande är intakt (så när som på en oproportionerlig utvidgning av den olympiska stadion ), även Fäktningsakademien (ritad av Luigi Moretti) som också ingår i detta byggnads-komplex är verkligen intressant och fortfarande ultramodernt.
En andra tendens är representerad av ofta majestätiska palats utsmyckade med pelare eller bågar i travertin ungefär som på Colosseum, ett exempel i Rom är palatset della Civilta’ Italiana/del Lavoro (ritat av Giovanni Guerrini, Ernesto Bruno La Padula, Mario Romano under Marcello Piacentinis direktiv , 1938); Romerska Kulturmuseet i E-42 /EUR ; de laterala fasaderna på Cen-tralstationen Termini i Rom (Angiolo Mazzoni, 1938-39); den fantastiska bron Flaminio (Armando Brasini, 1939-1951); Via della Conciliazione (Marcello Piacentini och Spaccarelli, 1938-1950). Universitetsstaden (Marcello Piacentini, 1935) är representativ för båda tendenserna. Kyrkan San Pietro e Paolo som ligger vid E-42/ EUR (Arnado Foschini, 1937-1941), som har strikt geomet-riska volymer och byggnadsformen föreställer ett grekiskt kors dominerat av en stor kupol som inspirerats av renessansen, emedan kupolen invändigt är dekorerad med ”ocule” och rutor i trä och statyer från denna epok , framförallt manliga, tillhör i förlängningen den antika traditionen, renessansen och den ny-klassiska . De är vittnen till den fantastika kvalite’n på skulptörerna från denna italienska epok (t ex Bianchini eller Morescalchi vid Marmorstadion i Rom) .
En konst och en arkitektur som bas till tendenserna för efterkrigskreativiteten En stor del av efterkrigsarkitekturen , framförallt den rationalistiska, föds genom den fascistiska arkitekturen. De fascistiska konstruktionerna har ofta avslutats senare än 1945 (i Rom : vid Via Della Conciliazione; Flaminiabron; Centralstationen Termini; Littoriopalatset (idag Utrikesdepar-tementet); Italienska Koloniernas Departement (idag huvudkontor för FAO) ; etc., ibland med modifieringar (T.ex framsidan på Roms Centralstation Termine från 1950). Även arkitekterna har fortsatt med sina arbeten ända fram till 60- o 70-talet.
Traduzione di ASA JARNEHAL
|